RFoD Tidningen Folkmusik & Dans Information in English

Folkmusikens arrangörsnät

Sångleksnätverk

Svenska folkmusiklänkar Folkmusikkatalogen Nordisk Folkmusikkatalog

RFoD Stockholm

© 2001-2005 RFoD

Synpunkter till:
Webmaster

Målets historia
Hela historien började 1973 då gruppen Landslaget hade en hit med låten "Tala om vart du skall resa" där det förekom en fiolslinga (melodi 1). 1995 hade gruppen Drängarna en hit med låten "Om du vill bli min fru", och det stod snart klart att en fiolslinga i denna låt (melodi 2) hade stora likheter med fiolslingan i Landslagets låt. EMI Music Publishing Scandinavia, som innehar rättigheterna till "Tala om vart du skall resa", begärde att STIMs bedömningskommitté för musik och upphovsrätt skulle granska likheten mellan melodislingorna. Bedömningskommittén kom fram till att slingorna var så pass lika att STIM tills vidare höll inne ersättningar för Drängarnas låt som kommit in till STIM och ncb.
Regatta Productions, som innehar rättigheterna till "Om du vill bli min fru", invände att ingen av låtarna har sådan självständighet och särprägel att de har verkshöjd, d.v.s. att de inte kan anses vara upphovsrättsligt skyddade musikverk i sig. Parterna lyckades inte enas om förlikning, varför en domstol för första gången i modern tid i Norden fick avgöra om det var fråga om ett musikaliskt plagiat.
Stockholms tingsrätt meddelade sin dom i januari 1999, och gick på Regattas linje såtillvida att den ansåg att melodi 2 uppkommit oberoende av melodi 1. EMI fick därmed inte de 25% av intäkterna från "Om du vill bli min fru" som de hade begärt och överklagade därför till Svea hovrätt.
Domen kom i februari 2001 och gick på EMIs linje. Svea hovrätt konstaterade att melodi 1 är ett självständigt alster som åtnjuter upphovsrättsligt skydd, att melodi 2 är så påfallande lik melodi 1 att den utgör ett intrång i upphovsrätten, samt att melodi 2 inte kan vara resultatet av ett självständigt skapande. Regatta ansökte om prövningstillstånd i Högsta domstolen och fick det, men förlorade som sagt och blev därmed tvungen att betala rättegångskostnader på över 150 000 kronor och gick miste om en del av intäkterna för sin låt.
Plagiat på ett plagiat?
En intressant fråga som dock inte prövades fullständigt av domstolarna var om melodi 1 i sin tur var ett plagiat. Det visar sig att den har mycket stora likheter med en amerikansk folkmelodi vid namn "Sandy River Belle", som spelades in på stenkaka redan 1927 av Dad Blackard's Moonshiners (RCA Victor 21130), och har spelats in många gånger sedan dess i olika versioner. Om man jämför min transkription av en del av den med melodi 1 ser man att de skiljer sig åt på endast 14 toner om man räknar bort oktaveringar. Jag har studerat många låtars historia och de båda melodier som tvisten avser är så lika "Sandy River Belle" att de framstår som versioner av den. Jämför man till exempel med Buddy Pendletons version av "Sandy River Belle" så skiljer sig den mer mot Dad Blackards variant än vad fiolslingan i "Tala om vart du skall resa" gör, till och med om man räknar oktaveringar som skillnader. Ändå är det helt klart fråga om två versioner av samma låt, eftersom Buddy Pendleton till och med har den efter Dad Blackard.
Det verkar inte osannolikt att May-Britt Nicklasson i Landslaget har hört denna fiollåt, särskilt eftersom hon spelar fiol själv, och detta är en av standardlåtarna inom amerikansk oldtimey-musik. Dock kommer ingen att stämma EMI för upphovsrättsintrång, eftersom "Sandy River Belle" inte har någon känd upphovsman.
Vad som förvånar mig är att STIMs bedömningskommitté inte uppmärksammade likheten. De har uppenbarligen inte tillfrågat någon expert på folkmusik från Nordamerika eller Brittiska öarna, vilket skulle ha tett sig naturligt med tanke på melodins karaktär.
Konsekvenser av domen
Domen är viktig eftersom den slår fast att även en mycket enkel melodi anses ha verkshöjd och därmed åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Därmed kan de som komponerar "ny folkmusik" känna sig säkra på att de kan få ersättning för eventuella plagiat. Men domen skapar även en stor osäkerhet, eftersom det är mycket svårt att kontrollera att en nykomponerad låt inte är ett plagiat av någon redan existerande låt. Att detta händer ofta vet nog var och en som skriver musik - jag har råkat ut för det själv. Omedvetet plagierande är troligen det vanligaste, och det är väl det som har hänt även i det aktuella upphovsrättsmålet. Man skulle kunna dra slutsatsen att det är säkrast att hålla sig till arrangemang av traditionellt material, eftersom man då inte riskerar något, förutsatt att man kontrollerar att låten finns i någon tillräckligt gammal källa, t.ex. Svenska Låtar.
Tyvärr har inte STIM några möjligheter att kontrollera att nya verk som registreras hos dem inte är plagiat, eftersom de då skulle behöva en enorm sökbar databas över all världens musik. Det finns därför troligen mängder av exempel på musik där någon får inkomster från STIM, fastän deras verk i själva verket är plagiat, åtminstone delvis. I de flesta fall torde det röra sig om omedvetna plagiat, utan något uppsåt. En hel del låtar är väl då rimligtvis plagiat på traditionella låtar, som inte har rättighetsinnehavare som kan stämma för upphovsrättsintrång. Vad man ska göra åt situationen är en sak som tål att diskuteras, men jag överlämnar detta till er läsare att tänka på och debattera.
Det verkar inte orimligt att vi kommer att få se fler hot om stämningar för plagiat efter denna dom, eftersom musikbranschen kommer att vara mer vaksam. Teorin verkar bekräftas av att jag i Metro 15/10 2002 läser om att Håkan Hellströms nya singel dragits tillbaka eftersom en låt påstås vara ett plagiat på en komposition av Andrew Lloyd Webber. På samma sida såg jag även en artikel om att Per Gessle anklagas för låtplagiat. Det förefaller dock otroligt att dessa fall kommer att drivas till domstol, eftersom en annan lärdom av "Drängarna-målet" är att det kan medföra orimligt stora advokatkostnader.